Tal till tomheten

Jag inser att allt och inget har förändrats när jag en dag plötsligt hittar dig med självbilden fortsättningsvis i trasor, allvarligt ironiserande över de personlighetsdrag jag en gång lärt mig älska, men som du själv har svårare att acceptera. Jag blir upprörd och arg, men mest sorgsen över att du har så svårt att ta dig själv på allvar, det allvar du faktiskt förtjänar att bli tagen på. Jag, om någon, vet att du har dina orsaker att gömma dig bakom än den ena masken, än den andra, men även om du väljer dina skämt med precision blir eftersmaken besk.

För egen del kämpar jag med att återerövra de delar av min själ som gör att jag överhuvudtaget orkar existera. Allt det som är jag måste få finnas, och jag klarar inte längre av att gömma mig på det sätt jag gjort under många år. Dåligt självförtroende och högmod är inga motsatser, tvärtom samarbetar de väl när det gäller att avstå från det man allra mest vill men samtidigt är rädd att inte behärska. Världsbäst på att avstå. Jag har varit världsbäst på att avstå. Men det finns ingen ära i det, bara ett ok många gånger för tungt att bära. Nej, man kan inte få allt, men det betyder heller inte att man ska förneka sig själv. Jag vill göra något av frustrationen, låta den arbeta för mig, inte emot mig. Det betyder inte att jag vill dig eller någon annan illa. Jag bara måste få finnas.

Jag har lärt mig mycket om mig själv tack vare dig. Jag har lärt mig att min inre röst inte tystas lika lätt som min yttre, men att min yttre inte heller tystas så lätt. Jag har lärt mig att mina upplevelser är mina egna, oberoende av hur mycket de förnekas. Och jag har lärt mig att sanningen gör mig fri, av den enkla orsaken att där inget finns att dölja behöver jag inte längre dölja något.

Därför hoppas jag nå fram en dag. Jag hoppas att du når fram en dag. För jag vill inte tro på en oändlig räcka av tomhet, av rädsla eller av skuld. Jag vill helt enkelt inte det.