Skäran

De var väninnor de två - min vän med blomstren och trollfrun vid den mest avlägsna delen av sjön. Den del man helst inte besöker av risk för att gå ner sig i sankmarken. Den del så många av oss inte ens känner till. Den liknar inget annat. Det som växer där får annan karaktär.

De var som fullmånen och skäran, de två, när de kom gående tillsammans. Den ena öppen och rättfram, den andra skygg och avvaktande. Den ena ett porträtt, den andra en profil.

Skäran, jag kallar henne så för enkelhetens skull, pratade alltid för sig själv. Även i andras sällskap. Ett ettrigt muttrande varvades med smygande mummel och jag undrar om hon någonsin betraktade sin omgivning annat än ur ögonvrån. Nåja, kanske korna då. För med korna som närmsta anhöriga, slet hon livet ut där i sin lilla stuga, utan elektricitet eller rinnande vatten. Svor åt fågelskådare och jägare som förirrat sig in på hennes marker - och inte alltid bakom ryggen på dem! - men gladdes i all hemlighet över att någon gång få besök. Om de bara kunnat ta sig tid att klyva lite ved åt en medfaren stackars gumma! Både stuga och fähus stod ofta alltför kalla.

När du var på gott humör, Skäran, hände det sig att du reciterade en vers eller två. Du tyckte om de som rimmade. Nu får du en av mig, trots att det är alldeles försent.

nej

inte var det enkelt

men så föll livets lott

den Herren älskar agar han

dock Herren prövar blott

att koka risgrynen en kvart

det räcker gott och väl

ensam, ja

men ej allena

även kor har själ

du kunde knappast hjälpa det

att några frös ihjäl...