Sjön är en typisk insjö med allt vad det innebär av växtlighet och artbestånd. Förr i tiden - när vintrarna var kalla - hände det sig att den bottenfrös med betydande fiskdöd som följd. När du tror du når bottnen och slutar trampa vatten finns det fortfarande dryga metern gyttja att fastna i, men mormor hävdade bestämt att det var sandbotten. Jag trodde henne aldrig. Så lärde jag mig simma också.
Gyttjan var ett elände i sig, men för att komma till simplatsen var den närmsta vägen längs med sjöliden, bestående av våtmark och flytmossar. Bromsarna surrade kring våra huvuden där vi gick barbenta, nersjunkna till vaderna i det mjuka underlaget. Gummistövlar var inte att tänka på - varför det? - vi skulle ju ändå bli våta. Dessutom hade de bara fastnat i mossan. Ingen simdräkt hade jag med mig, för utfärden var inte planerad, och det enda plagg som vid tillfället fanns att tillgå var min mammas gamla sommarnattlinne. Alltför stort och därför avklippt.
När vi såg den gamla ekan vid skogsbrynet var vi framme och gula näckrosor hälsade oss välkomna med finurliga små trynen.
"Mormor, är det säkert sand på bottnen?"
Som om det hade gjort någon skillnad - vi hade gått barfota över flytmossen dryga femhundra meter!
"Jo, då!"
"Riktigt säkert?"
"Nästan säkert. Och sätter du aldrig ner fötterna spelar det ingen roll..."
Det gjorde jag inte heller.
2 kommentarer:
Jag har samma starka dragning till vatten men mitt är havet. Din blogg känns som en oas i cyberbruset. Tack!
Tack själv, CH! Hav, sjöar, floder, bäckar, regn, kranvatten... LIV. Just den här sjön är berättelsen om min barndom och mitt ursprung. Många minnen har krupit fram ur dunklet (vardagsbruset?)just i vår/sommar och det känns bra att någon vill ta del av dem.
Skicka en kommentar