Borrar i bark

... och medan vi väntar på att LoL processar alla intryck från middagen med magikern bekantar vi oss med naturens utsmyckningar på den lada Fader Abel plockat ihop av gamla stockar...

Getting even!

"Hej vännen!

Du har bloggutmanat mig två gånger i vår lilla ankdamm till cybervärld och nu är det min tur. Ta kameran med dig då du kommer hem till mig ikväll. Jag vill se hur du uppfattar min privata sfär genom din kameralins. De bästa bilderna publicerar du på din blogg med en motivering varför. :-)"

Christian *

"You're making me nervous. And flattered!
Utmaning antagen och bilderna kommer att publiceras på en blogg nära dig inom en nära framtid!"

Lady of the Lake

Ting Ting Jahe

This might be the end of chocolate.

*music*

Nätter

förunderligt många
är nätterna
i den här bygden
förunderligt långa
mörka och trånga
inklämd mellan sova
inte sova
vakna
inte vakna

naglar som bits ner
av tankar som mal
knän som darrar
fastän täcket är varmt
ängeln vid min säng
bjuder enbart placebo
dynan i min famn
ett falskt substitut

drömmen blir kärv
när själen vill ut

The other side of being

Visserligen är det med förvarning det slår mig. Ändå slår det mig så hårt att jag stelnar till och oundvikligen tvingas stanna av i mina sysslor. Tankarna rusar iväg med tågets hastighet, rakt in i den återvändsgränd jag av tusen och en orsaker lärt mig undvika. Men i denna svarta stund finns ingen återvändo och medan ord och minnen slungas mot farthinder mer kompakta än den djupaste skam bränner tårarna bakom ögonlocken.

Förnuft och behärskning sopar spillror hela kvällen. Tomheten lyser mig i vitögat. Åtminstone är den ren.
This is the other side of being. Jag är, men ändå inte. Och allt det där jag inte är - vart ska det ta vägen?

September

Veckans bloggtips

Skald med tusen järn i elden, huvudet på skaft och hjärtat på rätt ställe: GUNI*

Katt bland hermelinerna

Så har man då ännu en gång lagt hela sitt blödande sångarhjärta inför fötterna på en oförberedd publik och därmed överrumplat ett hundratal personer i grannskapet. Jag har inte sjungit tidigare i denna min "nya" hembygd - nåja, jag har bott här i sju år - och att veta huruvida åhörarnas åtminstone tillfälligt tappade talförmåga berodde på blygsel eller förvirring är inte det enklaste. Tillställningen ifråga var en välgörenhetskonsert med en mångfald av artister och gemensamt för alla var anknytningen till bygden. Jag var m a o katten bland hermelinerna.

Jo, jag har blivit van vid att folk här pratar om mig, istället för med mig, men när jag står mitt framför näsan på två åhörare som viskande och med anklagan i rösten diskuterar varför jag inte framträtt tidigare, varför ingen vetat att jag sjunger, varför jag inte gått med i damkören, varför jag nu helt plötsligt deltar i en välgörenhetskonsert... som om jag gjort något brottsligt i o m att jag "undanhållit" detta faktum för dem... blir jag lite ledsen. Prata hellre med mig nästa gång, will You!

Och till Er, Ni få som faktiskt gjorde det, ifall Ni mot förmodan hittat hit - Tack!

Paradox

kom ihåg
att
noggrant
glömma

glömma
det
du inte
minns

Och lite till

Utblommad lupin med vidöppna frökapslar. Den har gett allt den har att ge, och lite till. Återstår att förintas till avkommors förmån.

Ruby

Lånedöttrar

Mina ljuvliga, svarta änglar till lånedöttrar. Ni var så duktiga idag. Trötta, hålögda och röksugna, men positiva ändå. Att ni välkomnar mina idéer utan förbehåll är ett mirakel. De måste verka vansinne ibland. Cooljazz och filmmusik fick strömma ut i rummet utan att ni suckande och stönande krävde mer HIM. Jo, ni vet precis vad jag talar om. Lugnt och fridfullt fullföljde ni era uppgifter. Lugnt och fridfullt och frenetiskt tuggande tuggummi? Okej, okej. Någon som har frågor? Röka? Nej inte nu, vi tar paus om tio minuter.

Kritor dansar. Munnar ler. Ni skrattar i varandras sällskap numera.

Därför, när jag ser er, ser jag också mig själv. Och när ni hittar rätt, vet jag att jag hittat rätt. Det är inte alltid hugget i sten vem som tar hand om vem. Jag tror ni såg att jag var trött.

Veckans bloggtips

En klarsynt bloggpersonlighet i livets virrvarr och samhällets brus: TOMAS*

Basilluscer och klagovisor

Mina molekyler är i uppror och jag är fullkomligen tvärsäker på att den kemiska balansen i slemklumpen mellan öronen avsevärt förändrats. Javisst, någonstans ska det kännas när virus och basilluscer får härja i kroppen, men kära nå'n, detta oerhört dåliga humör som gör sitt antågande i den minut näsan endera börjar droppa eller täpps igen! Det är inte rimligt. Jag är visserligen sjuk, men inte så sjuk att jag ännu i detta skede borde se liemannen avspegla sig i skuggspelet av moln som driver förbi utanför mitt fönster.

För uttråkad för att vila och för trött för göra något vettigt av dagen glider och kvider jag omkring här och tycker rejält synd om mig själv. Det är jag åtminstone duktig på vid det här laget, jag har övat sedan i tisdags. Och varför, varför, VARFÖR, smakar allt som trä eller diskvatten på min förkylningsfrätta tunga? Ska det verkligen vara nödvändigt att naturen sätter ytterligare sten på min börda? Varken det nybryggda kaffet eller chokladen höjer humöret.

Läsa en bok? Spela gitarr? Lyssna på musik? Teckna lite, perhaps? Se på TV? Bah! Sådant är till för lyckliga människor. Normala människor. Människor vars kaffe smakar kaffe.

Klaga är vad jag vill. Klagar är vad jag gör. Ingen annan är hemma, så jag har bara er. Och ni läser ju ändå inte. Eller gör ni? Nej, snälla gör inte det! Jag skulle skämmas så förfärligt!

Orange

Den ska du få en solnedgång för, Orange*! Tack! You've made my day!

Om att skriva

Nej. Vi skriver inte som vi vill. Vi kanske inbillar oss att vi skriver precis det vi vill, men i själva verket skriver vi enbart det vi vågar. Nätt och jämnt. Utan alltför mycket obehag.

Ja. Det finns vildhjärnor. De skriver med stora bokstäver. Mod kallar vi det, men jag hävdar att det är oförmågan att känna obehag som gör att de skriver med stora bostäver.

Och ja. Vi finns. Vi som är naiva nog att tro att vi visst skriver exakt som vi vill, när det egentligen är så att vi inte vill mer än vi vågar. Nätt och jämnt. Det vi vill regleras av det vi vågar. Inte tvärtom.

Inte kommer gränsen emot oss utifrån. Den kommer inifrån. Många av oss sträcker oss aldrig längre än så.

Behovet av att bli accepterade equals liv kontra död hos oss människor, och när det gäller ord, är orden själens kropp.

Kroppar kan blöda.

Ett obehag att beskriva.

Get a grip

Lova att alltid fråga

En måndag förmiddag kommer han insläntrande genom dörren till mitt arbetsrum. Sjunker ner i en fåtölj och sitter sedan där som ett sladdrigt bananskal någon lämnat efter sig för flera dagar sedan. Han är försenad och jag kan se varför. Eller snarare känna varför. Ingen daggstänkt rosenknopp direkt. Men han är ett av de dyrbara tonårsbarn jag dagtid har till låns.

Vi har diskuterat saken många gånger och mitt ansiktsuttryck säger säkert mer än jag ursprungligen haft för avsikt, men för ovanlighets skull fattas orden mig om så bara för en kort sekund. I vilket fall som helst är min tystnad något han inte väntat sig.

"V-ttu, va' ja e sluut!!!"
Tystnad. Jag fortsätter att planlöst bläddra i kompendiet jag har i mina händer.
"Ööööh... ska du inte fråga var jag varit?"
"Behövs inte."
"Jooo! Fråga nu var jag har varit, varför jag är sen och så!"
"Behövs inte." upprepar jag monotont och försöker se oberörd ut.
Han ser på mig med gapande mun, häpen och snopen på en och samma gång, och fingrar på ett gem som han böjer än hit än dit.
"Men du ska ju alltid ha reda på allt! Jag blir orolig när du inte snokar och lägger dig i, ju!"
"Ok. Var har du varit?"
"NEEJ!! Du måste låta argare än så!!"
"Ok. Du är två timmar försenad och kommer hit i det här skicket!! VAR har du varit?!?"
"Det ska du SKITA i!" säger han och LER MED HELA ANSIKTET! "men jag lovar att det är sista gången. Jag ska skärpa mig nu."
"Sannerligen får du skärpa dig!" säger jag och kan inte låta bli att dra på munnen "för det är sista gången jag frågar var du varit. Tro mig."
"Nej, LOVA att ALLTID fråga!" vädjar han.
"Men det behövs ju inte längre, eller hur?"
"Nej."

Balansen är återställd. Och nej, jag har inte behövt fråga.

Men det behöver NI göra. NI föräldrar med ungdomar i huset.

Närstudie av ett vrålåk

Skrottfotografen har varit framme igen. Ett misstag egentligen. Skulle fota de här färgsprakande höstlöven, men så fastnade blicken vid en fluga i värsta glamourstassen. Kanske inte mycket till objekt för allmänhetens beundran, men själv stod jag förstås nedböjd med huvudet halvvägs in mellan knäna för att fånga det här lilla vrålåket i blågrön metallic på bild.

...och JA. Jag vet EXAKT vad damen med hundarna skulle ha frågat ifall hon sett mig.

Att vara glad åt

En dag att vara glad åt. En dag av länge efterlängtade färger. Färger som går in i varandra och hittar kulörer som matchar eller kontrasterar - de ryms nog ändå på samma palett! Vi får göra om det här, eller hur?

Tack, min vän, det var trevligt att träffas igen! Ögonbrynen är påmålade, som du ju vid det här laget vet, och förresten är dina färger petroleumblått och violett.

Kvar av en implosion

Alltså måste min fråga bli: lärde vi oss något? Lärde vi oss något av denna plats i tiden där ingenting fick stanna men inget heller fortsätta? Och när vi gick vidare, var det framåt eller tillbaka? De stora drömmarna, är de döda nu, eller har vi försonats med de små portionerna? De små proportionerna? Och är det då berättigat eller bara nödvändigt?

En djävul sitter på min axel. Säger: ett ögonblick av många, att betyda ingenting.

Och jag, jag gör mig inga illusioner längre. Inte om någon eller något. Är det att växa eller att ha krympt? För vad blir kvar av en implosion?

Mådd na ill

Kvinnan med hundarna närmar sig mig där jag vid kajkanten, med kameran i mina händer, står nerböjd över de gamla uppdämningspålarna. "En främling", tycks hon tänka, "men inte länge till!" Med vetgirigheten strålande kring de röda kindbenen och de permanentade hårtestarna tar hon därför sats och frågar:

"Häij. Va jäär du? Måår du ill? Ja menar, tå du star ti de på hede viise!"

Ve och fasa! Ja, hur mår jag egentligen, som står här vid en allmän båthamn en alldeles vanlig vacker septemberkväll? Och vad har jag för mig egentligen? Och vad ska jag ha kameran till?

"Jag fotar de här gamla pålarna på nära håll."

Kvinnan suckar och snörper litet på munnen. En besvikelse, uppenbarligen.

"Jaha. Ja trodd du mådd ill ja."

En av hundarna envisas med att hoppa upp efter mig och dessutom skäller den intensivt, men kvinnan gör ingen som helst ansats till att försöka hindra den.

"Vill du vara vänlig och hålla undan din hund från mig? "

"Int je hede naa ti bry se om, ho bara fundierar va du je för en ein!"

Jag ser hunden i ögonen, presenterar mig för hunden och förklarar för hunden att jag bara fotar de gamla träpålarna och att hon (hunden) inte behöver oroa sig - jag mår inte illa.

"Vafö fotografierar du teide? Haa di na fäijl?"

Nej, hon ger tydligen inte upp. Inte ännu. Hela tiden synar hon mig uppifrån och ner. Jag svarar inte omedelbart utan fortsätter fotograferandet, vilket verkar irriterara henne.

"Joo, ja fråga, haa di na fäijl?"

"Det kan jag inte uttala mig om. Jag tycker bara att de är vackra."

Jag ser på henne och drabbas plötsligt av en löjlig känsla av att vara ställd inför rätta. För att ha fotat gamla träpålar. Då händer det -damen med hundarna brister ut i det råaste av gapflabb.

"Ska e vaa na ti fotografier he de!?! Na ruti poålar!! Tå e finns så mytji fiina och nyya boåtar jär! Å ja som trodd du mådd na ill!!!"

---

Det är en mycket, mycket, mycket liten by. Fast kanske inte tillräckligt liten. Kanske en person för stor.

Orsak och verkan

du undrar
varför
men du vet ju
varför
du vill bara inte ha
något
därför

Utmanad

(Bild: Nina Hemmingson, Aftonbladet)

Jahapp. Utmanad på 8 fakta om mig själv/vanor jag har av -S- .

1. Jag är fruktansvärt cynisk. Lär förvärras av rödvin.
2. Jag försöker att inte vara så cynisk som jag egentligen är.
3. När jag någon gång verkligen släpper taget om cyniskheten råkar jag omedelbart ut för större besvikelser eller missöden.
4. Jag tycker att det mesta var bättre/intressantare förr...

... som t ex den gången jag ...

5. ... länge och väl simmade omkring i Gennesarets sjö iklädd trosor, bh och dopförrättningsalba.
6. ... satte igång inbrottslarmet på byns bank med hjälp av en legobil och en fyrverkeripjäs - and got away with it. Preskriberat vid det här laget.
7. ... av säkerhetsskäl transporterades bort (och hem) från ett bevakat Vasa torg under pågående självständighetsparad. Av två konstaplar i mustamaija - oförmögen att själv ta mig någonstans, men helt nykter.
8. ... sjöng för ca 2000 personer under mycket högtidliga omständigheter och den inopererade sjunten jag hade i ena näsborren högljutt började vissla andra stämman.

Jag gör så här, att jag helt enkelt vidareutmanar alla som vill/orkar haka på!

Spindel

En söt liten spindel (förlåt alla fobiker!) som tydligen jagar utan nät. Den visste säkert inte vad den skulle tro när jag dök upp i min svarta utstyrsel och placerade ut mitt kamerastativ alldeles intill den. Svart änka* med kryckor?

Från hjärtat

TACK till alla er som velat lyssna till min musik. Tack också för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag fått ta emot via bloggen, e-post, sms och "in person" - inte i min vildaste fantasi hade jag förväntat mig ett sådant mottagande!
Jag var väldigt nervös när jag satt här och överförde "Where grace is" till min blogg, och velade länge av och an. Det här med att sjunga och spela "inför publik" är ingen självklarhet för mig även om jag ibland bara måste få ge uttryck för tankar och känslor i form av musik.
Låten betyder mycket för mig personligen. Texten är på inga sätt märkvärdig eller speciellt poetisk, men beskriver exakt vilka känslor som rörde sig - och fortsättningsvis rör sig - i mig när den kom till. Jag har blottat lite på förlåten till något som är väldigt känsligt för mig, både artistiskt och personligt, och ni har behandlat mitt hjärta med varsamma händer. TACK än en gång!